Dennis i GP Debatt 16 augusti ett förändrat land

Snart skall man fylla år igen, fy fan. Det är inte åldern som känns tungt, det är att livet lärt mig, särskilt de senaste femton åren, så mycket som jag aldrig skulle vilja veta. Några av oss klarade väl helt enkelt inte svängningarna från ”gör din plikt, kräv din rätt” till dagens ”satsa på dig själv och skit i andra”. De flesta fyrtio- och femtiotalister grejade annars detta rätt fint – de flöt elegant med när ”vi” blev ”jag”, och lyckades smidigt, som de säger, ”ersätta hjärta med hjärna”. De har lärt sig att ”välja sina strider”, och förstått att ”social kompetens” innebär att man i pragmatikens heliga namn måste lära sig skilja mellan retorik och praktik. Allt är ändå bara ”Matrix” eller "sociala konstruktioner", säger de, så ”so what”.

Ändå är även de bekymrade. Bekymrade över ”dagens” ungdom, och förvånas över att den kallas ”den cyniska generationen”.

Föräldragenerationen har alltid bekymrat sig över den uppväxande generationen. Och ungdomarna har alltid gjort revolt mot föräldragenerationen. Så var det, och så är det. Det är nog också rätt: ungdomarnas enda förbannade plikt är att leta och förändra gränser, och föräldrars viktigaste plikt är att markera och försvara gränser. Det finns en dynamik i detta som är fruktbar, utvecklande och förändrande. Så länge inte krav står i konflikt med kärlek, så länge plikt inte viker för rättighet och så länge ”vi” står framför ”jag” utgör de inga dikotomier, utan är bara två sidor av samma mynt. Vi ställer krav på våra barn för att vi älskar dem, och de gör revolt för att vi inte skall stagnera – de gör revolt för vår skull, och vi bjuder motstånd för deras.

Det är möjligt att det är här vi finner den stora förändringen – ty något har skett. Kanske ställs kraven idag inte för vår gemensamma skull, utan för vår egen skull. Vi är bekymrade över brottsligheten, inte för ungarnas skull, utan för att den ställer till djävelskap för oss. Vi ropar på polis och adhd-medicin i skolan, inte för ungarnas skull, utan för att de stör oss och tar vår tid. Vi blir irriterade över alkoholister och knarkare, tiggare och klottrare, för de tvingar oss se det dåliga. De påminner oss om att vi inte längre är beredda att ta värdena på allvar, och vi har varken tid eller lust att känna detta obehag.

Ty tro inte att dagens ungdomar saknar kunskap om vad retoriken säger är gott respektive ont. De vet att man inte skall stjäla och kasta sten. De vet att det är ont att misshandla andra människor och de vet att våra ledare propagerar för att man skall ta ansvar för sina handlingar och att den nya tekniken – internet och twitter -, utan att ens nämna VISAs och Mastercards illegala blockad av Wikileaks, är demokratiskapande. Maktens män och kvinnor vet vad man skall säga och vid vilket tillfälle, men de ser också av konkret handling att det är bara ”loser’s” som omvandlar denna retorik till praktik. Och de ser dagligen att ekonomisk, social och politisk framgång kräver att du klarar av att skilja mellan retorik och praktik. Barn, liksom vuxna och för den skull t o m myndigheter, ser nämligen aldrig till vad vi säger. De ser till vad vi gör. Och vi lever i ett samhälle där yta går före djup, där det viktiga är att säga trevliga saker på ett trevligt sätt till rätt personer vid rätt tillfälle och där ord betyder allt, handling ingenting.

Dagens uppväxande generation, inte ens den i våra förorter, är således sämre emotionellt och intellektuellt utrustade än vi, som idag utgör vuxengenerationen, en gång var. Och det är därför ingen slump att den uppväxande generationen kallas för ”den cyniska generationen”. De som skapat denna generation, den cyniska generation där det t o m är OK att tränga sig i köer, är det samhälle de vuxit upp i, inte de själva. Så är Du m a o rädd för Ditt eget barn, var då förskräckt över den värderingsförändring Du genom Ditt eget handlande skapat. Och skapar.